Den Onde & Den Gode om dom Fula

Det finns något sympatiskt över ett IQ-test vilket får sin förtjänst genom att fåntrattar med svikande självförtroende låter sig duperas till att betala en månatlig avgift för att idiot-förklaras.

Duktigt med självsmicker, Freak show Sisters.

Om någon tittar är det snarare av förskräckelse än fascination.

Behåll burkan på, tack.

Restaurangen drivs av en familj av fem.
I snart tjugoåtta (28!) år har de lagat mat åt flera generationer utav småstadens invånare.
Det är en komplex uppgift att summera deras inverkan på samhället.

Ursprungligen var det en pizzeria, som senare byggdes ut med lokal för bardisk och lite "krogstämning".
Och nyligen har det utökat igen, med lokal för överjävulskt god Black Rock grill-mat.

Ändå är de fortfarande bara fem som jobbar.
Mamma, Pappa, storasyster och två yngre bröder.

363 dagar om året är stället öppet. (De har stängt Julafton, nyårsafton och midsommarafton.)
Trots det är de alltid glada, välkomnande och lagar utsökt god mat.
Fastän stället är fyllt och de rusar omkring för att göra alla nöjda behandlar de samtliga gäster vänligt.
Skämtar och ler. Fastän de springer i flera timmar utan paus åt otacksamma idioter.

Men den yngste sonen.
Han är speciell.
Vid sällsynta tillfällen drar han en gräns.
Låt oss kalla det... passivt aggressiv?

Nedan följer några episoder som jag fått avnjuta till min mat.
Replikerna ligger vagt i mitt långtidsminne, så de återges inte lika giftiga som i verkligheten.
Och eventuellt är det "You had to be there" ögonblick.
Men jag skiter i vad du tycker.

- - -

Lördag,
klockan är efter 18 vilket innebär rusningstid.
Det är mulet ute, vinden slickar kallt.
Det har åskat fram tills nu.
In i restaurangen kommer fyra hantverkare, blåkläder och rörmokeri-reklam över dammiga skjortor med uppkavlade ärmar.

De hälsar, beställer sin mat och pratar sinsemellan.
Precis som majoriteten av gästerna är de bekanta med ägarna, och har ätit här många gånger.
Den yngste sonen undrar om allt smakar väl?
- Joho det är gott, säger den störste av dom. Han fortsätter, jag har hört av mamma att du pluggar på universitet?
Han ser på sina vänner, som för att förberade dom på sin punch line.
- Behöver man verkligen det för att bli pizzabagare?
Höhöhöhöhö! De skrattar så stolarna nästan välter.

Den vänliga blicken hos ägarnas son försvinner, och han ler ödmjukt.
- Jag kan bara hoppas att det slutar så väl som pizzabagare. Med riktig otur kanske jag blir rörmokare och tvingas rensa skit hela dagarna.
Sen vänder han om och lämnar den plötsliga tystnaden bakom sig.

- -

En het sommardag.
Solen bränner skoningslöst över människo-myrorna genom förstoringsglas.
Fullt igen.
Ett gäng högljudda tonåringar har insisterat på att bygga långbord genom en av matsalarna.
I den andra sitter en barnfamilj med vrålande bortbytingar.
Överallt kladdar de matrester, smetar ut över dukar och på golv.

Ändå behåller de fem lugnet och jobbar skickligt.

Två äldre par sitter vid ett av borden på uteserveringen.
Den ene gubben har muttrat missnöjt över att deras starköl inte varit tillräckligt kalla.
Yngste sonen har ursäktat och förklarat att kylarna inte kan hantera värmen.
Det verkar inte tillräckligt.
För när servitören återvänder gnäller gubben.
- Ja' vill ha en öl till. Men den ska vara kall!
Poängterar han, och korslägger armarna hårt över bordsskivan.
- Jag är ledsen, men som jag sagt ölen blir inte kallare än de jag serverade förut.
- Kall, ölen ska vara kall! Den där var varm!
- Ja, eller så kyld som våra kylskår klarar.
Gästerna vid borden intill skrattar och hejar på servitören.
Servitören erbjuder sig att se efter om ölen är kallare i en annan kyl.
- Gör du det, kall ska den va. Säger gubben och bokstavligen viftar bort honom med handen.

Efter en stund återvänder yngste sonen och ursäktar sig igen.
- Tyvärr, det fanns inte. Med uppriktigt ledsen min.
- Hör du, jag ska ha en kall öl.
Nu!

Återigen ler servitören ödmjukt,
- Tyvärr. Vi serverar ingen öl idag. Adjö.

Efter en stund kommer de gäster som satt vid bordet intill in för att betala.
Mannen i familjen boxar sonen på axeln och säger
- Det där gjorde du bra, Haha.

- - -

Ikväll.

In ifrån regnet kommer två män.
Utan att hälsa går de förbi personalen och styr direkt emot den nya matsalen.
Den yngste sonen följer efter med ett,
- God kväll! Är ni intresserade av att äta Black Rock?
- Nä. kämpar en av männen fram. Pizza och sånt.
- Då får ni ursäkta, men den här matsalen är avsedd endast för Black Rock. Men välkomna att ta plats i någon av de andra matsalarna?

En av männen reagerar ilsket, och hasplar ur sig en massa nonsens.
"Vafan är det för något", "Skämtar du" det mesta var ointelligibelt nonsens.

- Ni får ursäkta, men då stenarna och tillhörande brickor blir till en tung belastning har vi valt att samla allt här.
Ursäktar sig servitören och visar männen till ett bord. Han ger dem var sin meny och går iväg.
Männen muttrar fortfarande surt.

Servitören återvänder efter en stund.
- Har ni hunnit besluta er? Frågar han vänligt.

Med armarna i kors över bordet, och med blicken fäst rakt fram väser mannen dröjer mannen med sitt svar.
- Nej. Jag har inte bestämt mig om jag ska äta här eller på den andra pizzerian.

Servitören lyfter ett ögonbryn, reflekterar i en halv sekund.
Därefter samlar han upp deras menyer med orden,
- Då beslutar jag åt er. Adjö.


Fortsättning följer.

Förmodligen är jag den siste mannen på jorden vars uppmärksamhet hanterar det här - det är den gällande regeln för löjliga "trender"...
Men nu har jag spenderat en kväll i sämre sällskap och fått en föreläsning om vad Clone-A-Willy är.

Jag besparar dig den.

Vad som däremot är intressant är att det verkar sälja som fan.
Enligt uppgift är det populärt i alla årsgångar att doppa kuken och presentera en klon.
Särskilt kul verkar tonåringar och tjugoåringar ha.
Vilket verkar vara ett jävligt spontant och förälskelse-förblindat infall.

Jag reflekterade över det här i ett försök att dränka rösten ( Äldre inlägg )

När den där passionen - som uppstår i det dåligt belysta och euro-disco dunkande dansgolvet i det generationsväxlande  stadshotellet under en hederlig svensk helg-alkoholförgiftning - slocknar efter några månader och förhållandet avlider:
Vem får vårdnaden över snoppen?
Säger killen,
- Packar du ner kuk-klonen i min låda med grejer?
Och sparar den åt nästa tjej?

Kommer tjejer behålla staven?
Finns det någon som fyller sin atenienn med kuk-troféer?
Men framförallt.

Hur många kommer inse möjligheten - medan mascaran rinner i smutsiga pärlor ned längs kinden och hon dränker sin ånget med en flaska billigt vin - att plocka fram hammare, spik och utsätta sitt ex för lite stimulerande Kuk Voodoo?

Ser du också?
Eller har jag varit ifrån mitt Main Squeeze alldeles för länge?

Lågorna dansade i natten, ett ilsket fyrsken i mörkret som en strålkastare emot min barndoms älskade klätterträd.

Det var år sedan jag sprang i backen bakom vårt hus, till mitt hemligaste gömställe.
Just vid branten växer mitt enorma träd vars spruckna bark ger mig fantomsmärtor i fingertopparna.
Där, i skydd av lövverket kunde jag sitta och spionera i timmar.
Sitta blixtstill som en spindel i nätet, för att inte bli upptäckt av förbipasserande.

Fortare än förr tog jag dom välbekanta stegen upp.

Det jag trodde var en skogsbrand visade sig vara en grop i marken, med brinnande kvistar ovanpå en wokpanna.
Kring elden satt tonårskillar på stulna trädgårdsstolar, med huvor neddragna över ansiktet och drack ur ölburkar.
Tomburkar låg spridda över gräset, glimmande i skenet från elden.
Deras diskussioner avstannade när jag bröt mig genom vegetationen som en vred Sasquatch (läs. Björnmor, om du är för dum att förstå det andra.) emot dom.

– Vad fan håller ni på med? Vill ni elda upp hela jävla skogen? Tänk för fan, idioter. Är det ni som skräpat ner så förbannat? Nu vet jag vilka ni är, så tvinga mig inte att behöva leta upp er. Jävla ungar, släck och försvinn. Det här är min backe!

Och så vände jag hem, för att höra hur dom hällde öl över brasan och lät skogen slockna.


Ensam kvar, uppe bland grenarna satt en morgonrufsig liten pojke och undrar hur han blev så jävla sur, och cynisk.

Striptease är lättklädd dans, och jag avskyr all form av dans.
Men striptease är en av de mest menlösa.

Vad jag vill säga är att först när strippor introducerar brandstations-stänger som rekvisita till sina larviga koreografier kommer jag gå på besök.

Med förhoppning om att någon av dom kraschar emot golvet, till min och hennes tandläkares förtjusning.

...egentligen behöver det inte vara en strippa.
vem som helst går bra, så länge någon skadar sig.

När som helst på dygnet kan jag hastigt resa mig upp. Kasta mig från soffan, vältra mig ur sängen som världens fetaste man, bryta av mitt i en mening - och högtidligt lämna rummet med orden - Jag ska raka mig nu.
Hon spelar med, och svarar med myndig röst - Ja, det var VERKLIGEN på tiden.

Ceremoniellt drar jag kläderna från överkroppen, lutar mig över handfatet och lägger ögonbrynen bekymrat medan jag tittar i spegeln och låter fingertopparna plågas över de sträva sandpapperkinderna.
Fyller lungorna och sköljer ansiktet noga - stänker det kalla vattnet som för att piska upp koncentrationen i skallen.

Lyfter sen rakapparaten och låter det typiska Bzzzz-ljudet kasta sig ekande mellan alla rum.
Först skrapar jag undan skägget från kinderna, och lämnar på så vis en sträng av strån längs käklinjen och kring munnen.
Sen knäpper jag av maskinen och letar upp henne, i karaktär.

Disco-turken gör entré.
Han knyter händerna, spänner biceps och höftjuckar långsamt i luften, avslutar rörelsen med ett högt stön och blinkar med en alkoholförgiftad blick emot henne.
Hon spelar med, viker blygt undan blicken emot golvet och rodnar som en duktig flicka.
Och motstår lusten att kräkas...

Jag gör sorti, och retirerar till toaletten.
Klipper längs med käkarna, och lämnar långa polisonger och ett bockskägg.
Men den stenhårde knutten får sval respons, ingen ögonkontakt och hon pekar med fingret att jag ska försvinna.
Så jag återvänder. Sorgsen blick, och nedsänkt huvud.

Klipper bort polisongerna, och rusar ut med ett leende. För nu har jag väl gjort bra ifrån mig!
Fångar henne i famnen och söker att stjäla kyssar av en svårflirtad barlärka, som stretar emot och kvittrar "Nej, nej, blääää! Du ser fem år äldre ut". Medan hon knuffar undan mina kurtiserande läppar.
Hon tillägger att skägget runt munnen ser ut som resultatet av att jag - "gett mosande oralsex åt en igelkotte".
Jag slår ut med händerna och ropar - vad begär du av mig?! VAD?!
Stämningen är eruptiv när hon sänder mig i retur.

Maskinen tuggar sig genom fler strån, och lämnar mig en fantastisk mustasch, om jag får säga det själv.
Stegen är tunga av självförtroende när jag begåvar rummet med min närvaro.
Hon skrattar sig själv medvetslös åt mina putande läppar, och den ludna fjärilslarven som dött ovanpå min amorbåge.

Redan när jag knäpper av rakapparaten nästa gång vet hon att jag tänker annektera rummet, marschera med stampande kliv och låta hitler-muschen fladdra medan jag väser - I want ze kissez and cuddlez!! Give it szu me!
Så hon ropar i förväg och förbjuder mig att lämna toaletten...

Skalar bort det sista, och ser ner över handfatet som fått päls.
Sticker sedan huvudet vågrät i dörröppningen och väntar på hennes initiativ.
Efter en stund vinkar hon mig till sig.
Likt en sträng gräns-vakt som vinkar till sig nästa nervösa turist med ändtarmen ömmande fylld av narkotika.

Hon greppar min käke, håller hårt.
Lyfter upp min haka, vänder kinderna emot sig.
Inspekterar med granskande blick, innan hon godkänner.
Lutar sig fram och kysser mig på nästippen.

Sen går jag in i toaletten och så upprepar vi proceduren med håret kring mitt könsorgan...

Hand i hand går vi emot bilen, lite försenade som vanligt.
Skyndar oss längs trottoaren, som grävdes upp i vintras när något rör sprack och nu bara är en övergiven sandlåda.
Barnen brukar ta sats med sina cyklar medan det fortfarande är asfalt, sen hoppar de på bromsarna så gruset och dammet fyller luften och sprätter ilsket emot allt som råkar i vägen.
Men aldrig när vi promenerar till bilen. Då lämnar mina stränga ögonbryn gatorna öde.

Låser upp med några meter kvar, och undrar vilken sida han vill sitta på.
Oftast är det vänster. Solen ligger där, hela vägen till skolan.

Öppnar dörren och låter honom klättra in. Sätta sig fint går bra, men det är knepigare med det trasslande bilbältet.
Det är ju inte så lätt för en liten kille.
Lutar mig in och knäpper fast.
- Vi vill ju inte att du flyger genom vindrutan, skämtar jag och smeker honom innan dörren stängs.

Fastspända båda två, vrider jag upp musiken på vår favoritkanal - så ingen behöver skämmas för att sjunga med.
För det gör vi. Högt och dåligt.
Hela vägen.


Nu sitter han i baksätet, kisar ut emot solen och sparkar i sätet framför.
Det är min grabb det. :´)

Dörrklockan river mig ur sömnen. Skriker högt, som för att varna om ett plötsligt kärnvapenanfall. Drabbas alltid så när tystnaden avbryts; pulsen stiger och som en paranoid droghandlare röjer jag undan allt komprometterande, medan jag svär ett fan-fan-fan-fan-mantra. Ringer visserligen väldigt sällan på min dörr. Det är få som anar något värdefullt på min sida av barriären. Och ärlig talat är det ännu färre som är välkomna.

Med nyvaken motorik doppar jag handen i heltäckningsmattan av kläder, som vilar slarvigt över sovrumsgolvet. Snubblar i ett par byxor medan jag skyndar genom lägenheten. Stryker fåfängt genom det vildvuxna håret innan jag låser upp och slår ut dörren. - Ett paket, ropar brevbäraren. Han kastar över kartongen - som vore det en tickande bomb en sekund ifrån att brisera - och klättrar monotont vidare i trappuppgången. Mitt morgonstinkande "tack" jagar målsökande efter honom.

Drar upp gylfen, och stänger - rycker i den trötta ytterdörren för att den ska bita ihop ordentligt innan jag låser. Väger förpackningen i handen och gissar innehållet. Men har aldrig haft något tålamod. Drar och klöser i plastbanden som virats kring den industripaketerade skattkistan. Suckar uppgivet och kapitulerar medan mina fingertoppar känner längs den gordiska knuten. Blinkar trött medan jag bär både mig själv och paketet mot köket.

Har aldrig begagnat mina köksknivar. De är prydligt uppradade, sju panelhönor emot väggen som väntar på att bli uppbjudna... Jag bläddrar mellan de olika bladen. Degraderar den största till befängt dyr brevkniv, och sprätter mig brutalt förbi all plast och kartong. Vänder ryggen åt högen med skräp och fortsätter min dag i vardagsrummet - med den nyanlända utökningen till mitt bibliotek i båda händerna.

Solen fasadklättrar upp till min balkong, snavar över fönsterkarmen och spiller sin värme över golvet. Barfota står jag med ett ben i det varma, och ett ben i det kalla. En kontrast lika besvärande som mina tankar; för jag borde skynda mig iväg. Är redan irreparabelt sen, men något insisterar på att jag ska bläddra en stund i boken. Ett kapitel till frukost, eller kanske två.

Lutar ryggen emot väggen, sänker mig ned på ...en möbel jag glömt namnet till. Boken sträcker ut en hand till min, flätar våra fingrar samman och håller mig kvar när paralleller till mitt eget liv flyter upp till ytan. Som dränkta lik gör på TV.
Men samtidigt, det går inte att jämföra. Det vore att förolämpa våra respektive tragedier.

Värmen vandrar sakta över min kropp, där jag sitter förstenad invid fönstret. Skuggorna annekterar golvet under de fyra timmar läser jag utan avbrott. Blicken kastar sig tvärsöver bladen, som ridande på en metronom.
Jag avundas glädjen i boken, lyckan. Alla vackra minnen som målas upp, snidas ut, som rinner genom A.S. fingertoppar. Berättelsen är vacker men smärtfylld. En påminnelse att vi måste skynda att älska.

Så tar bladen slut. Jag viker ihop pärmarna och låter boken glida ur min hand. Orden vibrerar i skallen, och jag vill sända författaren ett - Tack. Jag behövde det här.

Reser mig stelt, medan ryggen smäller som disktrasa-skruvad paketeringsplast. Samlar tårarna över min handrygg, torkar av eländet på mina byxor. Hostar och lämnar rummet.

Jag ritar ibland.
Varken ambitiöst eller skickligt, men jag ritar.

Sedan grundskolan har klasskamraterna skanderat "peter-millimeter" efter gymnastiklektioner och tjejer hånat hans fallos.
Nu har Millimeter-Peter fått upprättelse, och känner sig äntligen som en man!
Mina gratulationer åt ditt veka självförtroende, Peter.

Ännu större gratulationer åt kirurgerna som plockar 25 000 kronor - för ett ingrepp vars resultat räcker i ett år.

Mitt förslag är att experminetera med parasiter som orsakar Elefantiasis.
Tänk vilka manliga cohones Peter skulle kunna visa upp?!

Här är en pionjär

Women only like me for my mind.

Unless they are blind.


kvitter. kvitter. regnbågar, enhörningar och stjärnfall.

Det är oklart vem eller vad tjugoåttaårige FCZ-Tore är.
Men det känns ganska osannolikt att den här gossen rör sig långt utan att mamma håller honom i handen, och han klämmer snuttefilten i andra.

...och den där hjälmen, det är nog hans privata som ständigt är på. för hans egen säkerhet.