Den Onde & Den Gode om dom Fula

Restaurangen drivs av en familj av fem.
I snart tjugoåtta (28!) år har de lagat mat åt flera generationer utav småstadens invånare.
Det är en komplex uppgift att summera deras inverkan på samhället.

Ursprungligen var det en pizzeria, som senare byggdes ut med lokal för bardisk och lite "krogstämning".
Och nyligen har det utökat igen, med lokal för överjävulskt god Black Rock grill-mat.

Ändå är de fortfarande bara fem som jobbar.
Mamma, Pappa, storasyster och två yngre bröder.

363 dagar om året är stället öppet. (De har stängt Julafton, nyårsafton och midsommarafton.)
Trots det är de alltid glada, välkomnande och lagar utsökt god mat.
Fastän stället är fyllt och de rusar omkring för att göra alla nöjda behandlar de samtliga gäster vänligt.
Skämtar och ler. Fastän de springer i flera timmar utan paus åt otacksamma idioter.

Men den yngste sonen.
Han är speciell.
Vid sällsynta tillfällen drar han en gräns.
Låt oss kalla det... passivt aggressiv?

Nedan följer några episoder som jag fått avnjuta till min mat.
Replikerna ligger vagt i mitt långtidsminne, så de återges inte lika giftiga som i verkligheten.
Och eventuellt är det "You had to be there" ögonblick.
Men jag skiter i vad du tycker.

- - -

Lördag,
klockan är efter 18 vilket innebär rusningstid.
Det är mulet ute, vinden slickar kallt.
Det har åskat fram tills nu.
In i restaurangen kommer fyra hantverkare, blåkläder och rörmokeri-reklam över dammiga skjortor med uppkavlade ärmar.

De hälsar, beställer sin mat och pratar sinsemellan.
Precis som majoriteten av gästerna är de bekanta med ägarna, och har ätit här många gånger.
Den yngste sonen undrar om allt smakar väl?
- Joho det är gott, säger den störste av dom. Han fortsätter, jag har hört av mamma att du pluggar på universitet?
Han ser på sina vänner, som för att förberade dom på sin punch line.
- Behöver man verkligen det för att bli pizzabagare?
Höhöhöhöhö! De skrattar så stolarna nästan välter.

Den vänliga blicken hos ägarnas son försvinner, och han ler ödmjukt.
- Jag kan bara hoppas att det slutar så väl som pizzabagare. Med riktig otur kanske jag blir rörmokare och tvingas rensa skit hela dagarna.
Sen vänder han om och lämnar den plötsliga tystnaden bakom sig.

- -

En het sommardag.
Solen bränner skoningslöst över människo-myrorna genom förstoringsglas.
Fullt igen.
Ett gäng högljudda tonåringar har insisterat på att bygga långbord genom en av matsalarna.
I den andra sitter en barnfamilj med vrålande bortbytingar.
Överallt kladdar de matrester, smetar ut över dukar och på golv.

Ändå behåller de fem lugnet och jobbar skickligt.

Två äldre par sitter vid ett av borden på uteserveringen.
Den ene gubben har muttrat missnöjt över att deras starköl inte varit tillräckligt kalla.
Yngste sonen har ursäktat och förklarat att kylarna inte kan hantera värmen.
Det verkar inte tillräckligt.
För när servitören återvänder gnäller gubben.
- Ja' vill ha en öl till. Men den ska vara kall!
Poängterar han, och korslägger armarna hårt över bordsskivan.
- Jag är ledsen, men som jag sagt ölen blir inte kallare än de jag serverade förut.
- Kall, ölen ska vara kall! Den där var varm!
- Ja, eller så kyld som våra kylskår klarar.
Gästerna vid borden intill skrattar och hejar på servitören.
Servitören erbjuder sig att se efter om ölen är kallare i en annan kyl.
- Gör du det, kall ska den va. Säger gubben och bokstavligen viftar bort honom med handen.

Efter en stund återvänder yngste sonen och ursäktar sig igen.
- Tyvärr, det fanns inte. Med uppriktigt ledsen min.
- Hör du, jag ska ha en kall öl.
Nu!

Återigen ler servitören ödmjukt,
- Tyvärr. Vi serverar ingen öl idag. Adjö.

Efter en stund kommer de gäster som satt vid bordet intill in för att betala.
Mannen i familjen boxar sonen på axeln och säger
- Det där gjorde du bra, Haha.

- - -

Ikväll.

In ifrån regnet kommer två män.
Utan att hälsa går de förbi personalen och styr direkt emot den nya matsalen.
Den yngste sonen följer efter med ett,
- God kväll! Är ni intresserade av att äta Black Rock?
- Nä. kämpar en av männen fram. Pizza och sånt.
- Då får ni ursäkta, men den här matsalen är avsedd endast för Black Rock. Men välkomna att ta plats i någon av de andra matsalarna?

En av männen reagerar ilsket, och hasplar ur sig en massa nonsens.
"Vafan är det för något", "Skämtar du" det mesta var ointelligibelt nonsens.

- Ni får ursäkta, men då stenarna och tillhörande brickor blir till en tung belastning har vi valt att samla allt här.
Ursäktar sig servitören och visar männen till ett bord. Han ger dem var sin meny och går iväg.
Männen muttrar fortfarande surt.

Servitören återvänder efter en stund.
- Har ni hunnit besluta er? Frågar han vänligt.

Med armarna i kors över bordet, och med blicken fäst rakt fram väser mannen dröjer mannen med sitt svar.
- Nej. Jag har inte bestämt mig om jag ska äta här eller på den andra pizzerian.

Servitören lyfter ett ögonbryn, reflekterar i en halv sekund.
Därefter samlar han upp deras menyer med orden,
- Då beslutar jag åt er. Adjö.


Fortsättning följer.