Bikt
Har bara vilat i sängen några få minuter, eller kanske flera timmar?
Tiden rör sig friktionsfritt i mitt nedsläckta sovrum, och som vilse i en uttorkande öken övermannas jag av mina hallucinationer.
Utan att knacka på dörren, stiger han in.
En välbekant silhuett.
En mental handskugga över väggen - som jag skrämmer mig själv med.
Från att jag lagt mig i sängen tills att jag somnar, är stunder då jag kan få besök av Cirkuskonferenciern.
En kort man, med oklanderligt friserad mustasch. Alltid klädd i skräddarsydd frack med origami-vikt näsduk i bröstfickan, fluorescerande vit skjorta och fluga, med en perfekt balanserad cylinderhatt ovanför det vänliga, men porslin-vita, ansiktet.
Min gamla bekantskap tar sig rutinerat genom sovrummet till min säng.
Vilar ansträngt ett knä emot golvet samtidigt som han pressar sin mässingsmegafon emot mitt öra och viskar:
Förlusten av liv skrämmer inte - men är givetvis inget jag aspirerar efter.
Jag skulle förnöjt ägna evigheten åt att ligga i mitt mörka sovrum med mina tankar och kalla det verklighet.
Men att slockna...
Det jagar upp mig, får hjärtslagen att skena.
Hela min existens finns i mitt huvud, i mina tankar.
Att det oundvikligen ska tas ifrån mig - gör mig rädd.
Ändå föredrar jag olustkänslan - framför att skutta genom livet med en vansinnig föreställning om att komma till en utopisk himmel och spendera evigheten kvintilerande på ett moln.
Tiden rör sig friktionsfritt i mitt nedsläckta sovrum, och som vilse i en uttorkande öken övermannas jag av mina hallucinationer.
Utan att knacka på dörren, stiger han in.
En välbekant silhuett.
En mental handskugga över väggen - som jag skrämmer mig själv med.
Från att jag lagt mig i sängen tills att jag somnar, är stunder då jag kan få besök av Cirkuskonferenciern.
En kort man, med oklanderligt friserad mustasch. Alltid klädd i skräddarsydd frack med origami-vikt näsduk i bröstfickan, fluorescerande vit skjorta och fluga, med en perfekt balanserad cylinderhatt ovanför det vänliga, men porslin-vita, ansiktet.
Min gamla bekantskap tar sig rutinerat genom sovrummet till min säng.
Vilar ansträngt ett knä emot golvet samtidigt som han pressar sin mässingsmegafon emot mitt öra och viskar:
När du dör kommer allt vara lika nattsvart som nu, men bestå utav ett mörker vilket fullständigt konsumera dig. Ett mörker som kväver alla ljud, alla ljus, alla smaker, alla dofter.Hans deklamation dröjer ekande kvar i skallen, långt efter att han gått,
All beröring.
Och medan din puls ebbar ut, slocknar ditt medvetande varpå du fördöms till en oändlighet av ...ingenting.
Förlusten av liv skrämmer inte - men är givetvis inget jag aspirerar efter.
Jag skulle förnöjt ägna evigheten åt att ligga i mitt mörka sovrum med mina tankar och kalla det verklighet.
Men att slockna...
Det jagar upp mig, får hjärtslagen att skena.
Hela min existens finns i mitt huvud, i mina tankar.
Att det oundvikligen ska tas ifrån mig - gör mig rädd.
Ändå föredrar jag olustkänslan - framför att skutta genom livet med en vansinnig föreställning om att komma till en utopisk himmel och spendera evigheten kvintilerande på ett moln.
Kommentarer
Trackback
