Den Onde & Den Gode om dom Fula

Hand i hand går vi emot bilen, lite försenade som vanligt.
Skyndar oss längs trottoaren, som grävdes upp i vintras när något rör sprack och nu bara är en övergiven sandlåda.
Barnen brukar ta sats med sina cyklar medan det fortfarande är asfalt, sen hoppar de på bromsarna så gruset och dammet fyller luften och sprätter ilsket emot allt som råkar i vägen.
Men aldrig när vi promenerar till bilen. Då lämnar mina stränga ögonbryn gatorna öde.

Låser upp med några meter kvar, och undrar vilken sida han vill sitta på.
Oftast är det vänster. Solen ligger där, hela vägen till skolan.

Öppnar dörren och låter honom klättra in. Sätta sig fint går bra, men det är knepigare med det trasslande bilbältet.
Det är ju inte så lätt för en liten kille.
Lutar mig in och knäpper fast.
- Vi vill ju inte att du flyger genom vindrutan, skämtar jag och smeker honom innan dörren stängs.

Fastspända båda två, vrider jag upp musiken på vår favoritkanal - så ingen behöver skämmas för att sjunga med.
För det gör vi. Högt och dåligt.
Hela vägen.


Nu sitter han i baksätet, kisar ut emot solen och sparkar i sätet framför.
Det är min grabb det. :´)