Den Onde & Den Gode om dom Fula

Dörrklockan river mig ur sömnen. Skriker högt, som för att varna om ett plötsligt kärnvapenanfall. Drabbas alltid så när tystnaden avbryts; pulsen stiger och som en paranoid droghandlare röjer jag undan allt komprometterande, medan jag svär ett fan-fan-fan-fan-mantra. Ringer visserligen väldigt sällan på min dörr. Det är få som anar något värdefullt på min sida av barriären. Och ärlig talat är det ännu färre som är välkomna.

Med nyvaken motorik doppar jag handen i heltäckningsmattan av kläder, som vilar slarvigt över sovrumsgolvet. Snubblar i ett par byxor medan jag skyndar genom lägenheten. Stryker fåfängt genom det vildvuxna håret innan jag låser upp och slår ut dörren. - Ett paket, ropar brevbäraren. Han kastar över kartongen - som vore det en tickande bomb en sekund ifrån att brisera - och klättrar monotont vidare i trappuppgången. Mitt morgonstinkande "tack" jagar målsökande efter honom.

Drar upp gylfen, och stänger - rycker i den trötta ytterdörren för att den ska bita ihop ordentligt innan jag låser. Väger förpackningen i handen och gissar innehållet. Men har aldrig haft något tålamod. Drar och klöser i plastbanden som virats kring den industripaketerade skattkistan. Suckar uppgivet och kapitulerar medan mina fingertoppar känner längs den gordiska knuten. Blinkar trött medan jag bär både mig själv och paketet mot köket.

Har aldrig begagnat mina köksknivar. De är prydligt uppradade, sju panelhönor emot väggen som väntar på att bli uppbjudna... Jag bläddrar mellan de olika bladen. Degraderar den största till befängt dyr brevkniv, och sprätter mig brutalt förbi all plast och kartong. Vänder ryggen åt högen med skräp och fortsätter min dag i vardagsrummet - med den nyanlända utökningen till mitt bibliotek i båda händerna.

Solen fasadklättrar upp till min balkong, snavar över fönsterkarmen och spiller sin värme över golvet. Barfota står jag med ett ben i det varma, och ett ben i det kalla. En kontrast lika besvärande som mina tankar; för jag borde skynda mig iväg. Är redan irreparabelt sen, men något insisterar på att jag ska bläddra en stund i boken. Ett kapitel till frukost, eller kanske två.

Lutar ryggen emot väggen, sänker mig ned på ...en möbel jag glömt namnet till. Boken sträcker ut en hand till min, flätar våra fingrar samman och håller mig kvar när paralleller till mitt eget liv flyter upp till ytan. Som dränkta lik gör på TV.
Men samtidigt, det går inte att jämföra. Det vore att förolämpa våra respektive tragedier.

Värmen vandrar sakta över min kropp, där jag sitter förstenad invid fönstret. Skuggorna annekterar golvet under de fyra timmar läser jag utan avbrott. Blicken kastar sig tvärsöver bladen, som ridande på en metronom.
Jag avundas glädjen i boken, lyckan. Alla vackra minnen som målas upp, snidas ut, som rinner genom A.S. fingertoppar. Berättelsen är vacker men smärtfylld. En påminnelse att vi måste skynda att älska.

Så tar bladen slut. Jag viker ihop pärmarna och låter boken glida ur min hand. Orden vibrerar i skallen, och jag vill sända författaren ett - Tack. Jag behövde det här.

Reser mig stelt, medan ryggen smäller som disktrasa-skruvad paketeringsplast. Samlar tårarna över min handrygg, torkar av eländet på mina byxor. Hostar och lämnar rummet.