Ifrån huvudstaden av menlöshet.
Lågorna dansade i natten, ett ilsket fyrsken i mörkret som en strålkastare emot min barndoms älskade klätterträd.
Det var år sedan jag sprang i backen bakom vårt hus, till mitt hemligaste gömställe.
Just vid branten växer mitt enorma träd vars spruckna bark ger mig fantomsmärtor i fingertopparna.
Där, i skydd av lövverket kunde jag sitta och spionera i timmar.
Sitta blixtstill som en spindel i nätet, för att inte bli upptäckt av förbipasserande.
Fortare än förr tog jag dom välbekanta stegen upp.
Det jag trodde var en skogsbrand visade sig vara en grop i marken, med brinnande kvistar ovanpå en wokpanna.
Kring elden satt tonårskillar på stulna trädgårdsstolar, med huvor neddragna över ansiktet och drack ur ölburkar.
Tomburkar låg spridda över gräset, glimmande i skenet från elden.
Deras diskussioner avstannade när jag bröt mig genom vegetationen som en vred Sasquatch (läs. Björnmor, om du är för dum att förstå det andra.) emot dom.
– Vad fan håller ni på med? Vill ni elda upp hela jävla skogen? Tänk för fan, idioter. Är det ni som skräpat ner så förbannat? Nu vet jag vilka ni är, så tvinga mig inte att behöva leta upp er. Jävla ungar, släck och försvinn. Det här är min backe!
Och så vände jag hem, för att höra hur dom hällde öl över brasan och lät skogen slockna.
Ensam kvar, uppe bland grenarna satt en morgonrufsig liten pojke och undrar hur han blev så jävla sur, och cynisk.
