Den Onde & Den Gode om dom Fula

Starta Spotify och leta upp:

la puma - walk with me

alt.

kent - quiet heart.

- - - - -

Inget Spotify-account?
Skynda hit - http://spotify.fleo.se

Egentligen borde det här göra mig lite skraj - min ackumulerade karma skulle få Djävulen att be om en autograf.

Samtidigt gillar jag det.
En primitiv och destillerad rättvisa.

Det jag talar om finner du här: Blev blind av syra

Min älskling (läs. personlig assistent) är bortrest (läs. lyckades lirka upp låset på kedjan med ett gem, och hoppade över horisonten)
Men hon skickar hela tiden söta SMS och oroar sig för hur jag klarar mig utan henne. (läs. brevbäraren levererade ett Besöksförbud, och polisen ska tydligen se till att jag är ute ur lärenheten senast på tisdag.)

Åh kom hem, älskling!
Det går inte utan dig. (läs. Jag orkar inte diska.)
Jag sitter under en filt, i ett hörn och spejar efter indianer och tandläkare, minsta ljud får mitt hjärta att kolibrislå av rädsla.
(läs. Jag har tejpat upp vår flat-screen i badrummet och lirar XBOX samtidigt som jag badar.)

Kom hem, älskling!
Jag har varit ensam så länge nu.
I två hela dagar.

Komsi, komsi...

Jo.
Sannolikheten att det inträffar är överväldigande...

Är det bara jag som får kväljningar av att se folk glatt mumsande på korvar köpta rakt från gatan?

Är det bara jag som reflekterar över den uppenbara hygienbristen hos försäljarna?
Eller finns det ett tvättställ där bakom?
Osannolikt att de - vars karriär består av att sälja korv - bekymrar sig märkbart om att tvätta bort urinstänk från händerna när de väl besöker en sunkig offentlig toalett.
De spenderar timmar i sina runkbås, gräver djupt i näsan och krattar sitt ass-crack.
Hanterar snuskiga pengar som svettats i fickor på tusen personer.
Förmodligen fortsätter listan en bit till,
jag avslutar mina spekulationer nu.

Smaklig måltid.

Blåljusen, som rusade hit, försvinner nu tyst ned längs kvarteret.
Var redan försent när de anlände.
Folkmassan som samlades - nyfikna hyenor som sög i sig av uppståndelsen - har gått hem till Robinson-TV.

Det här är vad som återstår.

En tyst och öde kuliss, en relik av dramatiken som utspelade sig.
Konturlinjer av kroppen som ristades i marken, innan brottsplats-tekniker skrapade upp resterna.

Nedslagsplatsen efter att en ängel kraschlandat emot jorden.

Snyft...

Höjdpunkterna var att åka iväg.
Att slippa den mödosamma verkligheten.
Att resa bort, se världen rusa förbi genom fönstret - att bli yr av att försöka fästa blicken någonstans.
Det kittlade i magen av att packa de nya fina kläderna, och åka för att visa upp sig för er.

Känslan blev ännu starkare av att landa på flygplatsen, att omfamnas utav den distinkta luften vid entrédörrarna.
Atmosfären är helt annorlunda där nere.
Andra människor, annat språk, ett annat liv.
Minnena har bleknat av mina somrar i vårt paradis på jorden.
Fragmenten smälter samman, och ibland känns det som jag hittar på vad vi gjorde.
Ändå vet jag säkert, och kommer aldrig glömma.
Hur dina sandpapperkinder rev när du pussade våra kinder, och mormors små händer som aldrig slutade smeka våra huvuden.
Det blev bara några veckor i taget, inte ens tio gånger träffades vi.
Men vi är alltid upptagna, och vem ska fylla vår plats medan vi njuter i solen?
Finns så lite tid.

Minnena bleknar, och orden sviker.
Tydligast minns jag vår sista sommar tillsammans.
Du ville stanna på ett kafé, och jag miste räkning på antalet gånger som du skröt om att vi var dina barnbarn.
Vi borde gjort det fler gånger.
Men det är alltid så ont om tid.

Jag tänker ofta på sista gången vi sågs.
Chauffören blev arg för att du hällde ett glas vatten över bilen, men det var ju för att önska oss en trygg resa.
Ifrån baksätet vinkade jag genom bilrutan, mötte ditt leende och höll tillbaks separations-tårarna.
Vi var sena till planet, och det fanns inte tid för en sista kram.

Jag skäms över att det sista du fick se av mig var ett fotografi.
En bild jag sände till min brors mobiltelefon, som du fick se vilande i sjukhussängen.
Vi kunde inte resa allihop - det har vi aldrig kunnat.
Jag stannade. Tog hand om livet här.
Du vet hur upptagna vi är. Det finns aldrig tid.

Rabatterna överlevde inte länge utan dina omsorgsfulla gröna fingrar.
Och ärligt talat vissnade resten av oss lika snabbt.

Nedostajes nama.

Roasting - som är ett framgångsrikt koncept med ursprung ifrån amerikanska Comedy Central - har nått Sverige.
SVT har köpt in rättigheten och startat den svenska versionen: GRILLAD.
Det är skit.
Menlös skuggboxning, och tandlösa angrepp...

Svenska "komikereliten" är inkompetent.
Den masochistiske kan uppleve skiten här : SVT Roast

För oss andra finns: Comedy Central

Låt mig samtidigt introducera er till the Queen of Mean, Lisa Lampanelli.

Har så länge jag minns haft en faiblesse för särskilda monotona ljud; vattenfallsbruset ifrån en diskmaskin, störtregn emot fönster eller mitt paraply.
Och så gillar jag propellerljudet ifrån värmefläktar.
Av en osannolik lycka har tvättstugan i mitt hus inte torkskåp (occasionally har det hänt att jag suttit i ett sådant med dörren öppen...) utan det är ett tork-RUM.
Med en stor fantastisk jävla värmefläkt i ena änden.
Principen är ungefär densamma som i högteknologiska vind-tunnlar NASA använder för att utveckla sina rymdskepp.
Men nu alltså använd för att torka mina oförskämt dyra plagg.

Tvättdag idag alltså, vilket är bra - bortsett från att jag tvättar en gång i månaden och var gång överväger att konvertera till nudism.
När jag satt i torkrummet och lät den simulerande vinden värma min vinterkylda kropp, vilket är helt normalt, såg jag upp och reflekterade:
- Vilken exentrisk Hippie jag är, med min färgsprakande garderob. Jag förstår inte varför min släkt inte samlas till en intervention och sätter stopp för min fabulösa klädstil...

Har bara vilat i sängen några få minuter, eller kanske flera timmar?

Tiden rör sig friktionsfritt i mitt nedsläckta sovrum, och som vilse i en uttorkande öken övermannas jag av mina hallucinationer.

Utan att knacka på dörren, stiger han in.
En välbekant silhuett.
En mental handskugga över väggen - som jag skrämmer mig själv med.

Från att jag lagt mig i sängen tills att jag somnar, är stunder då jag kan få besök av Cirkuskonferenciern.
En kort man, med oklanderligt friserad mustasch. Alltid klädd i skräddarsydd frack med origami-vikt näsduk i bröstfickan, fluorescerande vit skjorta och fluga, med en perfekt balanserad cylinderhatt ovanför det vänliga, men porslin-vita, ansiktet.
Min gamla bekantskap tar sig rutinerat genom sovrummet till min säng.
Vilar ansträngt ett knä emot golvet samtidigt som han pressar sin mässingsmegafon emot mitt öra och viskar:

När du dör kommer allt vara lika nattsvart som nu, men bestå utav ett mörker vilket fullständigt konsumera dig. Ett mörker som kväver alla ljud, alla ljus, alla smaker, alla dofter.
All beröring.
Och medan din puls ebbar ut, slocknar ditt medvetande varpå du fördöms till en oändlighet av ...ingenting.

Hans deklamation dröjer ekande kvar i skallen, långt efter att han gått,
Förlusten av liv skrämmer inte - men är givetvis inget jag aspirerar efter.
Jag skulle förnöjt ägna evigheten åt att ligga i mitt mörka sovrum med mina tankar och kalla det verklighet.
Men att slockna...
Det jagar upp mig, får hjärtslagen att skena.

Hela min existens finns i mitt huvud, i mina tankar.
Att det oundvikligen ska tas ifrån mig - gör mig rädd.

Ändå föredrar jag olustkänslan - framför att skutta genom livet med en vansinnig föreställning om att komma till en utopisk himmel och spendera evigheten kvintilerande på ett moln.

Varje rörelse får smyckena att rassla till - att klämta mellan kyrkklockorna.
Och min blick landar målsökande vid hennes dekolletage.

Som en av Pavlovs Hundar har jag betingats.
Och pupillen är inte den enda delen av min anatomi som expanderar...

Helvete.

Recept ifrån www.bulimiker.nu

I Svenska Dagbladet står att Kristdemokraterna vill ge 10 000 i bonus för varje nyfödd bebis.
De vill alltså införa ett incitament för att folk ska producera fler barn.
Fler?
Är det verkligen vad den här överbefolkade världen behöver - fler dreglande kretiner som trängs i kön till A-kassan?

Nej, Kristdemokrater.
Gör så här istället:
Erbjud tio tusen papp åt alla som frivilligt steriliserar sig.
(Jag är medveten om att den geniala perken "Barnbidrag" fucks med mitt förslag...)

Det är fördelaktigt på många vis,
Först och främst kommer det innebära att folk som egentligen saknar elementära premisser för att uppfostra barn antar erbjudandet.

Resultatet av det blir att jag slipper se fler barnvagnar manövrerade av White Trash-bimbos klädda i rosa-pumps, med en ny putande graviditets-navel som stirrar på mig ifrån glipan mellan hennes "mjukisbyxor" och den Ge-mig-lite-uppmärksamhet-urringande-tröjan.
Fy fan.

Apropå det,
Om jag ser ännu en jävla barnvagnsjävel med en "registrerings-skylt", kommer jag göra det enda humana och slita ungjäveln i stycken.
Det finns ju ändå inget hopp för den stackaren.
Så - Tindra, Kevin, Felicia, Cassandra, Nova, Saga, Engla, Liam, Robin, Leon, Melinda, Michelle, Melissa etc.
–  Trist att just dina föräldrar mixade din DNA-cocktail. RiiiiiiiiiiTSCH!

-
Åter till ämnet.
Om det fanns en Gud - skulle han tillämpa den gamla klassikern: Syndaflod.
Spola bort alla jävla idioter och börja om.
(PS. Gud finns inte. Väx upp - och arkivera honom bredvid Jultomten och Tandfén!)

- -

Läsning för den intresserade: Svenska Nihilist Förbundet

Väcks av försiktigt smekande fingertoppar,
som dansar magnetiskt över min nakna kropp.
Mjuka läppar smakar av min kroppstemperatur,
små modiga bett retar ryggradsrusande.
Ett lekande leende som till slut landar emot mitt.
Under slutna ögonlock känner jag henne sänka sig över mig;
hur hennes våta värme anacondakramande sluter sig runt omkring.

(Att leva tillsammans med en nymfomanisk kvinna - skräddarsytt klädd i Sexuell attraktion - gör en väckarklocka helt överflödig.)

Charmigt försenad sätter jag mig i bilen, på väg till dagens möte.
Radion spelar fantastisk musik hela vägen - och jag vrider upp volymen.
Gröna trafikljus non stop, och inte ett enda barnvagns-fetto, som kamikaze-rusar över vägen.

Lunch på Jensens,
mediumstekt biff, råstekt potatis, stekta grönsaker, whiskeysås.
Smaklökarna headbangar sin väg genom måltiden.

Just nu är jag på kontoret, lutar mig tillbaks i fåtöljen och pausar till utsikten över stan.
Och trycker på "Publicera"...

Har du också haft en OK helg?

Plogar mig fram längs ett vinterhalt E18.

Sverige vilar medvetslöst i sin vita pyjamas, fridfullt omedvetet om att det ruttnar inifrån.
Ifrån förarsätet förvigar jag den smickrande Sky-linjen av min nya hemstad, som rusar emot mig.

...jag förbannar den handfull ämabla människor - jag inte vill skiljas ifrån - som får mig att dröja kvar i det här landet.

Ett första inlägg, för att slå ur alla mjölktänder på en gång.