Den Onde & Den Gode om dom Fula

Striptease är lättklädd dans, och jag avskyr all form av dans.
Men striptease är en av de mest menlösa.

Vad jag vill säga är att först när strippor introducerar brandstations-stänger som rekvisita till sina larviga koreografier kommer jag gå på besök.

Med förhoppning om att någon av dom kraschar emot golvet, till min och hennes tandläkares förtjusning.

...egentligen behöver det inte vara en strippa.
vem som helst går bra, så länge någon skadar sig.

När som helst på dygnet kan jag hastigt resa mig upp. Kasta mig från soffan, vältra mig ur sängen som världens fetaste man, bryta av mitt i en mening - och högtidligt lämna rummet med orden - Jag ska raka mig nu.
Hon spelar med, och svarar med myndig röst - Ja, det var VERKLIGEN på tiden.

Ceremoniellt drar jag kläderna från överkroppen, lutar mig över handfatet och lägger ögonbrynen bekymrat medan jag tittar i spegeln och låter fingertopparna plågas över de sträva sandpapperkinderna.
Fyller lungorna och sköljer ansiktet noga - stänker det kalla vattnet som för att piska upp koncentrationen i skallen.

Lyfter sen rakapparaten och låter det typiska Bzzzz-ljudet kasta sig ekande mellan alla rum.
Först skrapar jag undan skägget från kinderna, och lämnar på så vis en sträng av strån längs käklinjen och kring munnen.
Sen knäpper jag av maskinen och letar upp henne, i karaktär.

Disco-turken gör entré.
Han knyter händerna, spänner biceps och höftjuckar långsamt i luften, avslutar rörelsen med ett högt stön och blinkar med en alkoholförgiftad blick emot henne.
Hon spelar med, viker blygt undan blicken emot golvet och rodnar som en duktig flicka.
Och motstår lusten att kräkas...

Jag gör sorti, och retirerar till toaletten.
Klipper längs med käkarna, och lämnar långa polisonger och ett bockskägg.
Men den stenhårde knutten får sval respons, ingen ögonkontakt och hon pekar med fingret att jag ska försvinna.
Så jag återvänder. Sorgsen blick, och nedsänkt huvud.

Klipper bort polisongerna, och rusar ut med ett leende. För nu har jag väl gjort bra ifrån mig!
Fångar henne i famnen och söker att stjäla kyssar av en svårflirtad barlärka, som stretar emot och kvittrar "Nej, nej, blääää! Du ser fem år äldre ut". Medan hon knuffar undan mina kurtiserande läppar.
Hon tillägger att skägget runt munnen ser ut som resultatet av att jag - "gett mosande oralsex åt en igelkotte".
Jag slår ut med händerna och ropar - vad begär du av mig?! VAD?!
Stämningen är eruptiv när hon sänder mig i retur.

Maskinen tuggar sig genom fler strån, och lämnar mig en fantastisk mustasch, om jag får säga det själv.
Stegen är tunga av självförtroende när jag begåvar rummet med min närvaro.
Hon skrattar sig själv medvetslös åt mina putande läppar, och den ludna fjärilslarven som dött ovanpå min amorbåge.

Redan när jag knäpper av rakapparaten nästa gång vet hon att jag tänker annektera rummet, marschera med stampande kliv och låta hitler-muschen fladdra medan jag väser - I want ze kissez and cuddlez!! Give it szu me!
Så hon ropar i förväg och förbjuder mig att lämna toaletten...

Skalar bort det sista, och ser ner över handfatet som fått päls.
Sticker sedan huvudet vågrät i dörröppningen och väntar på hennes initiativ.
Efter en stund vinkar hon mig till sig.
Likt en sträng gräns-vakt som vinkar till sig nästa nervösa turist med ändtarmen ömmande fylld av narkotika.

Hon greppar min käke, håller hårt.
Lyfter upp min haka, vänder kinderna emot sig.
Inspekterar med granskande blick, innan hon godkänner.
Lutar sig fram och kysser mig på nästippen.

Sen går jag in i toaletten och så upprepar vi proceduren med håret kring mitt könsorgan...

Hand i hand går vi emot bilen, lite försenade som vanligt.
Skyndar oss längs trottoaren, som grävdes upp i vintras när något rör sprack och nu bara är en övergiven sandlåda.
Barnen brukar ta sats med sina cyklar medan det fortfarande är asfalt, sen hoppar de på bromsarna så gruset och dammet fyller luften och sprätter ilsket emot allt som råkar i vägen.
Men aldrig när vi promenerar till bilen. Då lämnar mina stränga ögonbryn gatorna öde.

Låser upp med några meter kvar, och undrar vilken sida han vill sitta på.
Oftast är det vänster. Solen ligger där, hela vägen till skolan.

Öppnar dörren och låter honom klättra in. Sätta sig fint går bra, men det är knepigare med det trasslande bilbältet.
Det är ju inte så lätt för en liten kille.
Lutar mig in och knäpper fast.
- Vi vill ju inte att du flyger genom vindrutan, skämtar jag och smeker honom innan dörren stängs.

Fastspända båda två, vrider jag upp musiken på vår favoritkanal - så ingen behöver skämmas för att sjunga med.
För det gör vi. Högt och dåligt.
Hela vägen.


Nu sitter han i baksätet, kisar ut emot solen och sparkar i sätet framför.
Det är min grabb det. :´)

Dörrklockan river mig ur sömnen. Skriker högt, som för att varna om ett plötsligt kärnvapenanfall. Drabbas alltid så när tystnaden avbryts; pulsen stiger och som en paranoid droghandlare röjer jag undan allt komprometterande, medan jag svär ett fan-fan-fan-fan-mantra. Ringer visserligen väldigt sällan på min dörr. Det är få som anar något värdefullt på min sida av barriären. Och ärlig talat är det ännu färre som är välkomna.

Med nyvaken motorik doppar jag handen i heltäckningsmattan av kläder, som vilar slarvigt över sovrumsgolvet. Snubblar i ett par byxor medan jag skyndar genom lägenheten. Stryker fåfängt genom det vildvuxna håret innan jag låser upp och slår ut dörren. - Ett paket, ropar brevbäraren. Han kastar över kartongen - som vore det en tickande bomb en sekund ifrån att brisera - och klättrar monotont vidare i trappuppgången. Mitt morgonstinkande "tack" jagar målsökande efter honom.

Drar upp gylfen, och stänger - rycker i den trötta ytterdörren för att den ska bita ihop ordentligt innan jag låser. Väger förpackningen i handen och gissar innehållet. Men har aldrig haft något tålamod. Drar och klöser i plastbanden som virats kring den industripaketerade skattkistan. Suckar uppgivet och kapitulerar medan mina fingertoppar känner längs den gordiska knuten. Blinkar trött medan jag bär både mig själv och paketet mot köket.

Har aldrig begagnat mina köksknivar. De är prydligt uppradade, sju panelhönor emot väggen som väntar på att bli uppbjudna... Jag bläddrar mellan de olika bladen. Degraderar den största till befängt dyr brevkniv, och sprätter mig brutalt förbi all plast och kartong. Vänder ryggen åt högen med skräp och fortsätter min dag i vardagsrummet - med den nyanlända utökningen till mitt bibliotek i båda händerna.

Solen fasadklättrar upp till min balkong, snavar över fönsterkarmen och spiller sin värme över golvet. Barfota står jag med ett ben i det varma, och ett ben i det kalla. En kontrast lika besvärande som mina tankar; för jag borde skynda mig iväg. Är redan irreparabelt sen, men något insisterar på att jag ska bläddra en stund i boken. Ett kapitel till frukost, eller kanske två.

Lutar ryggen emot väggen, sänker mig ned på ...en möbel jag glömt namnet till. Boken sträcker ut en hand till min, flätar våra fingrar samman och håller mig kvar när paralleller till mitt eget liv flyter upp till ytan. Som dränkta lik gör på TV.
Men samtidigt, det går inte att jämföra. Det vore att förolämpa våra respektive tragedier.

Värmen vandrar sakta över min kropp, där jag sitter förstenad invid fönstret. Skuggorna annekterar golvet under de fyra timmar läser jag utan avbrott. Blicken kastar sig tvärsöver bladen, som ridande på en metronom.
Jag avundas glädjen i boken, lyckan. Alla vackra minnen som målas upp, snidas ut, som rinner genom A.S. fingertoppar. Berättelsen är vacker men smärtfylld. En påminnelse att vi måste skynda att älska.

Så tar bladen slut. Jag viker ihop pärmarna och låter boken glida ur min hand. Orden vibrerar i skallen, och jag vill sända författaren ett - Tack. Jag behövde det här.

Reser mig stelt, medan ryggen smäller som disktrasa-skruvad paketeringsplast. Samlar tårarna över min handrygg, torkar av eländet på mina byxor. Hostar och lämnar rummet.

Jag ritar ibland.
Varken ambitiöst eller skickligt, men jag ritar.

Sedan grundskolan har klasskamraterna skanderat "peter-millimeter" efter gymnastiklektioner och tjejer hånat hans fallos.
Nu har Millimeter-Peter fått upprättelse, och känner sig äntligen som en man!
Mina gratulationer åt ditt veka självförtroende, Peter.

Ännu större gratulationer åt kirurgerna som plockar 25 000 kronor - för ett ingrepp vars resultat räcker i ett år.

Mitt förslag är att experminetera med parasiter som orsakar Elefantiasis.
Tänk vilka manliga cohones Peter skulle kunna visa upp?!

Här är en pionjär

Women only like me for my mind.

Unless they are blind.


kvitter. kvitter. regnbågar, enhörningar och stjärnfall.

Det är oklart vem eller vad tjugoåttaårige FCZ-Tore är.
Men det känns ganska osannolikt att den här gossen rör sig långt utan att mamma håller honom i handen, och han klämmer snuttefilten i andra.

...och den där hjälmen, det är nog hans privata som ständigt är på. för hans egen säkerhet.

Igår kväll.
- piip.

1 nytt meddelande:

"Hej! Det var längesen, hur står det till? Saknar dig. D."


Eftersom jag inte har en aning om vem som skickat så...

Svar:

"Hej, ...D. Va kul att du hörde av dig. Förlåt att det dröjt innan jag svarat. Min förra telefon beslagtogs av plitarna. Men nu har jag smugglat in en ny. Back in business! :) Hur är det med dig? Själv mår jag fint, men det har ju hänt en del sen vi sågs senast. Du kanske har sett reportagen om mig på Efterlyst? Get rich or die trying, yo! Jag är ju lite av en rikskändis numera. Hahahahaha! Men du... Vore kul att ...träffas? Du kanske kan komma på besök? Det hade jag tyckt om. Saknar ju dig också. Dina ögon, och ditt leende. WoW! Vad har du på dig just nu? Skicka gärna bilder!!! Måste sluta nu innan det blir kvällsinspektion. Måste gömma den jävla telefonen igen - så var snäll och skicka inga bilder förrän efter tolv inatt. Vibratorsignalen gör att jag skiter på mig. Ser fram emot att se dig, kramkött. PUSS!"


Fortsättning följer?

Muslimska tonårstjejer med Calvin Klein-logotyper över tyget på sina slöjor är antigen idioter eller ironiska virtuoser.

Jag satsar inte ens mina monopol-pengar på det senare.

En konsekvens utav IPRED är att min "kompis" inte längre kan ackvirera adekvat underhållning.
Underhållning som tidigare funnits tillgänglig via internet då min "vän" haft möjlighet att titta.
Numera är han hänsynslöst blottställd åt det hjärntvättande monster som går under benämningen: Dagens TV-tablå.

Det korrekta är kanske ändå att uttrycka det som: program-stumpar mellan reklam.
för Holy Geisha Balls!? Vem står ut med att se på TV?
Reklamavbrotten kommer så tätt att det blir Stroboskop-effekt.

När det gäller statlig, reklamfri, television är det bara dokumentärer som håller måttet, och dom är utan undantag producerade utomlands.
Vart går alla tv-liscenspengarna?

Anyway.
Åter till min "kompis".
Som anser det vara helt orimligt att HAN ska anpassa sig efter TABLÅN?
Ska det vara så?
Ska en civilisation, som placerat människor på månen, och uppfostrat porraktriser som konsekutivt knullas av 1000 killar under en film, inte kunna bestämma över vad som sänds och när?

- - -

Min "vän" berättar:

Hade för ont att ligga och läsa.
Kaviar-kalle på träningen har ett sprattlande högerben och missade mitsen (rektangulär mjuk sköld), istället kilade han in sin häl mellan mina revben.
Så alternativen inför kvällen var få - ligga och stirra i taket, eller stirra på TVn tills jag förlorar medvetandet.

Reklam, reklam, reklam och reklam.
Zappar mellan kanalerna, men det är (uppenbarligen) en konspiration för alla visar reklam.
Till slut börjar ett program, men ärligt talat var reklamen nog att föredra...

CSI, på kanal 5.
Programmet "that changed television", enligt reklamen.
Och jag är väl beredd att instämma.
För vad är det där för nonsens, och varför har det så höga tittarsiffror?
Ett gäng halvtaskiga skådespelare med d-r-a-m-a-t-i-s-k-t uppspärrade ögon och c-o-o-l-a repliker som löser ointressanta fall genom att upprepa samma metoder.

GÄSP.

Inledningen presenterar oss med ett offer, ett lik. En brottsplats.
Men inga ledtrådar.
MISSION IMPOSSIBLE, FLÄMT!
Men se där, in på scen galopperar CSI-teknikerna med sina Den-lille-kemisten-leklåda och pudrar på ett ganska vanligt vardagsföremål, ett som förmodligen används flitigt.
Ajajaj, kommer dom hitta något?
SPÄNNANDE.
(alla biter naglarna av vånda.)
Den ene CSI-teknikern vänder sig till den andre, till sin kollega alltså, och berättar.
- Människor har fingrar, de lämnar fingeravtryck. Med hjälp av dom kan vi avgöra om något befunnit sig på platsen.
De förklarar pedagogiskt för sina kollegor (åt dumma tittare) om elementära metoder.
Skratt?
Vilken enfald.
Därefter pudrar de vidare på VARDAGSföremålet, som tros vara mordvapen, och VOILA: ett fingeravtryck.
ETT enda. ETT perfekt avtryck.
Aha, tänker jag. Vi har alltså att göra med en enfingrad mördare.
Vilken tur att dom fann ett fällande spår.
Eftertexterna rullar.

Och sådär - vad jag förstår - ser alla avsnitt ut.

Sevärt.
definitivt...

Solen skiner.
Våren blommar ut.

Överallt passerar jag människor som står vända emot skenet, de blundar och njuter.
med ett diskret litet Vardagslyx-leende...

...som apor på djurparken.