Den Onde & Den Gode om dom Fula

Höjdpunkterna var att åka iväg.
Att slippa den mödosamma verkligheten.
Att resa bort, se världen rusa förbi genom fönstret - att bli yr av att försöka fästa blicken någonstans.
Det kittlade i magen av att packa de nya fina kläderna, och åka för att visa upp sig för er.

Känslan blev ännu starkare av att landa på flygplatsen, att omfamnas utav den distinkta luften vid entrédörrarna.
Atmosfären är helt annorlunda där nere.
Andra människor, annat språk, ett annat liv.
Minnena har bleknat av mina somrar i vårt paradis på jorden.
Fragmenten smälter samman, och ibland känns det som jag hittar på vad vi gjorde.
Ändå vet jag säkert, och kommer aldrig glömma.
Hur dina sandpapperkinder rev när du pussade våra kinder, och mormors små händer som aldrig slutade smeka våra huvuden.
Det blev bara några veckor i taget, inte ens tio gånger träffades vi.
Men vi är alltid upptagna, och vem ska fylla vår plats medan vi njuter i solen?
Finns så lite tid.

Minnena bleknar, och orden sviker.
Tydligast minns jag vår sista sommar tillsammans.
Du ville stanna på ett kafé, och jag miste räkning på antalet gånger som du skröt om att vi var dina barnbarn.
Vi borde gjort det fler gånger.
Men det är alltid så ont om tid.

Jag tänker ofta på sista gången vi sågs.
Chauffören blev arg för att du hällde ett glas vatten över bilen, men det var ju för att önska oss en trygg resa.
Ifrån baksätet vinkade jag genom bilrutan, mötte ditt leende och höll tillbaks separations-tårarna.
Vi var sena till planet, och det fanns inte tid för en sista kram.

Jag skäms över att det sista du fick se av mig var ett fotografi.
En bild jag sände till min brors mobiltelefon, som du fick se vilande i sjukhussängen.
Vi kunde inte resa allihop - det har vi aldrig kunnat.
Jag stannade. Tog hand om livet här.
Du vet hur upptagna vi är. Det finns aldrig tid.

Rabatterna överlevde inte länge utan dina omsorgsfulla gröna fingrar.
Och ärligt talat vissnade resten av oss lika snabbt.

Nedostajes nama.